Han såg henne när hon kom gående på den fullbelagda tågperrongen. Hennes mörka hår var uppsatt i en hög tofs, och man kunde tydligt höra hennes raska steg mot det hårda golvet.
Han hade väntat på henne, men det visste hon inte. Tåget rullade sakta in på perrongen. 
Hon klev på, han kom tätt intill henne. Det var mycket folk, nästan alla platser var upptagna. Luften var kvav, det luktade gamla spyor och svett. Hon fick kväljningar, kunde riktigt känna hur det vände sig i magen. Längst bort i den långa korridoren fanns en tom plats. Hon gick dit och slog sig ner, tog fram sin mp3 spelare och vred upp volymen till max.

Det var fredagskväll, snön låg vit på marken och de tunna snöflingorna föll sakta ner från skyn. Det var en mycket kall och fin vinternatt. Klockan hade passerat midnatt. Hon skulle precis sluta ögonen och försöka sova en stund, när hon blev avbruten av en mans mörka röst.
– Ursäkta men du vet inte hur långt kvar det är till slutstationen?
Han hade stora bruna ögon, hyn var blek och kinderna rosiga av kylan. Hans jacka var uppknäppt, och de rutiga byxorna var alldeles för korta. På något sätt kändes han bekant, det var något med ögonen, så uttrycksfulla på något sätt. Hon var helt säker på att hon sett dem förut.
– Jag vet inte, svarade hon, med sån låg stämma, att det nästan lät som en viskning.
Han granskade henne några sekunder, innan han vände på klacken och gick vidare. Det satt säkert trettio personer till i vagnen, men han valde att fråga just henne. Hon kunde inte låta bli att tänka på alla farliga människor som befann sig runt omkring, bara tanken fick henne att rysa.

En halvtimme senare klev hon av tåget, det var mörkt och kallt. Förutom hon, några få änder, och en dam som rastade sin hund, var hon helt ensam. Hon hade en ganska lång väg att gå. Blåsten var så stark att den nyinköpta dunjackan nästan blev för kall.
Det knastrade under skorna där hon gick, och varje gång hon öppnade munnen kom det ut vit rök.
Det var fullmåne och vinden blåste. Nu kändes det verkligen att det var december. Lamporna som stod längs med vägen, som i vanligt fall alltid var tända, var nu släckta. Det knastrade till ordentligt under skorna, det var små glasskärvor. Hon tittade upp mot lampan, glaset var krossat. Hon fortsatte framåt med snabba steg. Bakom sig kunde hon skymta en svag gestalt som sakta kom emot henne. Stegen blev snabbare och snabbare, och inom en kort stund kände hon en mycket illaluktande andedräkt i nacken. Den var varm och stank rök. Om det var verklighet eller bara inbillning visste hon inte.
Hon tog upp mobilen ur fickan, den var död.
Hjärtat slog hårt i bröstet, händerna darrade, paniken hade redan brutit ut. Hon vände sig om, han var precis bakom henne. Hon började springa, vågade inte vända sig om, eller göra något. Hon bara sprang och sprang, tills hon till slut inte orkade mer. Han drog tag i hennes jackärm och slängde ner henne på marken. Hon skrek och sprattlade, ingen hörde, ingen gjorde något.
Hans vackra ögon var nu svarta, han tog tag i hennes hår och släpade in henne i ett dike. Satte sina händer kring hennes nakna hals och klämde till, flickan skrek. Inom några korta sekunder dog skriket bort, hon låg helt stilla, han tog fram sin sylvassa kniv och skar upp hennes pulsåder.

Han knäppte jackan och log för sig själv. Bakom honom låg den livlösa flickan, det var december månad, det var fredag, och datumet var den trettonde.

Amanda