Det känns lågt när sin egna mor går igenom hela mitt rum, för att hon är "misstänksam" till vissa saker. Fastän hon tidigare sagt att hon aldrig någonsin skulle rota i mina grejer. Alla saker jag får höra från henne varje dag. Allt piss. Jag vantrivs hemma, ingen i min familj är det minsta lik mig. Jag passar inte in här, jag ska inte vara här. Men det saken är den att, jag har no place to go. Jag måste vara här. Min morsa är ensamstående, min farsa har jag aldrig träffat. Han vill heller inte träffa mig. Drar jag till någon polare ringer hon runt till alla mina kompisar för att se om dom vet var jag är. Om inte dom där 123 samtalen och 57 smsen till mig hjälpte förstås. Och en till sak jag stör mig ganska mycket på är att, alla mina kompisar tycker min morsa är skitcool och assnäll osv. Dom som inte vet. För hon ska alltid vara så trevlig, kul, hon ska skämta etc när hon träffar folk. Dom vet inte. Jag får inte sova hos mina klasskompisar i stockholm, mamma hotar med att jag ska få sluta Fryshuset för att jag beter mig oacceptabelt. Jag får inte ens sova hos folk i norrtälje längre, folk får inte sova hos mig. Jag får inte stanna kvar i stockholm en stund efter skolan, utan måste hem på en gång. Åker jag inte hem på en gång får jag utegångsförbud. Nu hotar hon med BUP, tidigare SOC och fosterfamilj. Flytta mig då. Kom inte med tomma hot, för ärligt talat. Jag bryr mig inte om var du gör med mig längre. Jag orkar verkligen inte.