JV. Du kommer nog aldrig förstå. Även om det är som det är nu, så är jag grymt jäkla tacksam över att jag lärde känna dig. Vi gjorde såna random saker tillsammans. Kunde verkligen snacka med dig om precis allting, vet att du inte gillar att lyssna på problem och shit, men på mig lyssnade du faktiskt. Tack. Verkligen. Jag kommer ihåg när vi satt utanför norrköp mitt i natten i två timmar och bara pratade. Om allt och ingenting. Och trafikljusen efter det. Alltså, haha. Alla filmkvällar, alla random sms, alla kvällar på brännes och u-huset, alla kramar, när vi sov hos dig, telefonsamtalen fastän du hatar att prata i telefon, när du skulle bevisa att du faktiskt visst kunde rappa på svenska, rampen, alla gånger hemma hos S, speciellt första gången hos henne som gjorde att vi började snacka och du drog kommentaren, "Fan att du inte går danslinjen, för då skulle jag kunna säga att det verkligen syns med tanke på att alla som går dans är fett snygga" haha lol alltså, alla gånger man somnat mitt i en sms-konversation. Och så sjukt mycket mer finns det. Aldrig kännt mig så lycklig med någon person som med dig, helt seriöst. Och det sjuka är att jag kan verkligen inte förklara varför jag känner så. Du har frågat varför, men jag kan verkligen inte sätta ord på det. Så för några veckor sen, så hände nåt. Inte en blekaste aning vad faktiskt. Men nåt var det. Min hela livsglädje sjönk till noll. Och där står den fortfarande. Visst kanske det inte alltid märks, men innerst inne tar det här jävligt hårt på mig och ska jag vara ärlig så orkar jag snart inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra. Alla säger att jag ska glömma allting och gå vidare. Och vore det så lätt så skulle det blivit så för länge sen. Du klarar inte ens av att vara nära mig längre, att se mig i ögonen, att prata med mig, att skriva ett sms, och även fastän du ser att jag sitter själv, mitt ute på gatan, så åker du förbi, knappt med en blick mot mitt håll. Loggade in på facebook idag, upptäckte att du faktiskt tagit bort mig där också.  Trodde aldrig att du skulle sjunka så lågt som du faktiskt gjort. Fattar helt ärligt inte. Jag saknar dig. Trodde en andra chans existerade för alla. Men, uppenbarligen inte. Tack för allt i alla fall.

Och nej. Jag är verkligen inte kär i dig eller någonting, utan det är bara. Vänskapen jag saknar.