Jag kommer ihåg första gången jag hörde om dig. Du hette Nalle_puuh på pea och jag tyckte du var såå häftig. Småsnackade lite grann med dig via internet tills vi en dag bestämde för att träffas en gång du var hos Felicia. Jag cyklade till henne och var jätte nervös. Hoppades på att jag skulle komma till Felicia före dig (a) Jag var framme, knackade på dörren och väntade ett tag. Hörde till slut hur någon sprang i trappen. Felicia öppnade och du stod där bakom henne. Vi hälsade lite smått stelt på varandra och bestämde sen oss för att gå upp och spela buzz. Vi kom igång mer och mer med pratet. Kan säga att vi klickade på en gång. Jag förstod liksom redan då att det skulle bli någonting stort. Tiden gick, vi började umgås mer och mer tills vi slutligen var hur tajta som helst. Det var en självklarhet att du var inbokad i mina dagsplaner. Till slut började vi tona bort mer och mer. Vi snackade inte på ett tag. Vi blev mer och mer det förflutna. Jag tänkte på det hur mycket som helst, saknade liksom min vän. Men båda två kände att det inte fanns så mycket att göra just då. Även om det skulle vara vi två så liksom.. Hände det inte någonting mer på ett tag. Tills det vände, och ända sen dess har vi varit hur nära som helst. Idag är jag hur jäkla stolt som helst att få kalla dig bästa vän. Att få dela min sorg och glädje med dig. Mina problem, du lyssnar alltid. Jag lyssnar alltid på dig. Du är en sån alla borde ha, en riktig vän. Jag är underbart glad över att du är du. Jag tror på dig Julia, du är stark, det vet jag. Du kommer klara det här, jag kommer göra allt som står i min makt för att hjälpa dig. Jävla otiming att jag åker bort nu i fem hela veckor. Det kommer bli förjävligt att inte kunna kontakta dig varje dag för att se hur du mår. Men du får stå upp ändå, du klarar allting. Jag älskar dig. Glöm aldrig någonsin bort det.